Drömmar som går i spillror

jag förstår inte hur allt har kunnat bli så fel.
Jag har alltid försökt att bära en mur, en mur som
inte visar hur jag känner ibland. Ett leende på läpparna
kan ljuga, vilket dom har gjort ett tag.
Jag har egentligen ingenting att klaga på.
Jag har bra vänner, bra familj, bra skola, bra liv
helt enkelt. Men det är något jag saknar. 
Dom vännerna som alltid fanns där innan.
Dom man hela tiden var med, dom man kunde prata 
om allt med. Jag har så otroligt fina vänner men jag saknar er. 
Dagar kommer då jag verkligen vill höra av mig men DU har 
hela tiden sagt - Jag ringer dig ikväll gumman. 
Men vad händer. Man pratar inte på en vecka. 
Ses på danserna någon gång i veckan.
Mer är det inte. Vi lovade varandra att vara vänner
hela livet. Men efter allt detta tror jag inte på det längre.
Försöker prata men blir att man bara pratar om dina egna problem.
Jag älskar dig och kommer alltid att göra men tror att våran tid är
kommen då det kanske är dags att glömma det vi en gång hade.
Jag hatar att säga det men just nu känner jag inte igen dig. 
Den tjejen jag lärde känna som alltid hade sitt leende och
som alltid ville skoj bråka. Tjejen som visade mig vad
äkta vänskap var. 
Kommer aldrig sluta älska dig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0